Har nyligen kommit hem från en liten reunion med några från min gymnasieklass. Blev lunch/fika på Mezo inne i stan där vi satt och pratade om tiden som gått sedan studenten (5år iår, kan ni förstå!!??), gullade lite med bebisarna och hade allmänt trevligt. Synd att jag inte träffar dem oftare, och extra roligt att träffa dem jag inte träffat på flera år och se hur dem har det. Jag saknar min gymnsieklass. Vi var en himla bra klass, synd att det blev bråkigheter i slutet. Men det mesta verkar som bortblåst nu och det är jätteskönt!

Nu sitter jag och analyserar Bröderna Lejonhjärta, som ingår i min kurslitteratur för moment 5 som handlar om döden, livet och samtiden. Jag har läst boken flera gånger men aldrig tänkt på den på det här sättet som framkommer nu när jag verkligen går in i den. Jag var rädd att jag aldrig skulle kunna läsa en barnbok igen utan att analysera sönder den, men jag tycker att jag lärt mig ha en distans till det nu. Just Bröderna Lejonhjärta är extra spännande. Hur såg Astrid på döden? Är det hennes funderingar om himmeln och livet efter som speglas, eller är det något annat? Ska man se det som att dödens realitet förvandlas till fantasti? Eller ska man tänka på boken som en förklaring till bibeln? Berättartekniken är också spännande eftersom de i de flesta böcker som är skrivet i jagform, där är det berättaren som är huvudpersonen. Så är såklart även fallet i denna, men skorpan framställer jonatan som den främsta hjälten i historien trots att det är skorpans berättelse. Spännande :) Dock kan jag ju säga att jag nu förstår att det hela handlar om självmord. Så har jag aldrig sett det tidigare och jag gillar inte att jag ser det så nu heller. Jag vill inte se boken som en saga om ett självmord. Skorpan tar i slutet Jonatan på ryggen och hoppar för att Jonatan blivit förlamad. Som en flykt mot något som man egentligen kan leva med. Är livet inte värt mer än så? Ahwell. Man tolkar den som man vill och jag vet inte än var jag ska lägga fokus. Kan jag glömma mina tankar om slutet som ett självmord så kan jag nog återgå till att läsa den som en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna.

Imorgon kommer mamma o pappa hem. Äntligen. Saknar dem. Skynda skynda!