Nu har jag nyss stigit på tåget på min första etapp av detta äventyr. Morgonen har varit ledsam, med tårar som aldrig ville sluta rulla längs mina kinder och nu kommer dem snart igen känner jag. Att lämna Oscar är det jobbigaste på denna resan och den har bara precis börjat. Nu är det 5 veckor tills jag får se honom igen och det gör ont. Så otroligt ont i hjärtat. Har dåligt samvete samtidigt som jag unnar mig själv detta, och jag vet att han gör det också. Jag vill ju detta, men kan ändå inte låta bli att ångra mitt beslut litegranna. Det kommer jag säkert göra fler gånger under resans gång, det är ju en lång resa. Men det är skönt att veta att jag kommer vara omringad av släkt under hela resan. Det värmer. Och Oscars ord imorse värmer också och dem kommer jag leva på i fem veckor.

Oscar, du är mitt allt. <3