Jag ska åka hem i helgen och jag är väldigt glad över detta.
Det är ett snabbt beslut taget i förrgår, skulle vi tagit tåg eller buss så skulle det bli väldigt dyrt men kan man nu, som vi ska göra, köra tillsammans med andra studenter och dela på bensinpengarna så är det ju alldeles lysande =) Både ekonomiskt och man träffar nya människor.

Ska börja med att vara hos Oscars familj fredag till lördag, eftersom oscar inte varit hemma sen i början på januari. jag kommer att åka till mina parenteser oxå men inte förän lördag eftermiddag och då stannar nog oscar i förslöv. helt förståeligt =) ska bli helt underbart att träffa Viktor och Monika, va så jäkla längesen.

Men här sitter jag nu och försöker koncentrera mig på en tråkig engelsk vetenskaplig artikel på ca 20 sidor som jag måste ha läst till morgondagens gruppövning om diskriminerande processer. vet inte alls hur detta kommer gå till, men det återstår att se. det är ju viktigt att läsa om det vi läser om du, diskriminering emellan människor.
jobbigt att läsa om oxå för man vill ju inte se att folk världen över bli trakasserade och mördade pga hudfärg, åsikter eller kultur.. hemskt hemskt.

Men inte lika hemskt som gårdagens tragedi i Usa på universitetet där... 30 döda. fyfan. vart är världen på vägen egentligen? På aftonbladet.se var där en intervju med en professor på ett universitet i sverige som är övertygad om att detta kommer hända förr eller senare även här i sverige. herregud, man får ju mardrömmar.

nej, nu måste jag koncentrera mig på det jag ska göra. tjaråå :)

Igår hade vi personlig utveckling i skolan. Blev i onsdags indelade i smågrupper om fyra personer, hamnade med söta Elin, Emma och Petra. En väldigt bra grupp. Mycket trevliga tjejer som jag vet att jag kommer få en bra kontakt med :) Vi skulle ha gruppterapi kan man säga. Vi skulle berätta om oss själva, om vårt liv, vad vi gått igenom, hur vi tagit oss igenom problem och motgångar. Vi fick självklart välja själva hur mycket vi ville öppna oss, men gruppen kändes så otroligt bra så jag berättade mer än vad jag normalt brukar göra för personer som jag inte känner. Men det kändes helt rätt.
Berättade om mobbingen genom hela grundskolan, morfar och farfars bortgång, de underbara gymnasieåren, min allra bästa väns betydelse för mitt välmående - vad hon gjort för mig och mitt liv. berättade allt från födseln till nu. och det kändes så bra. Ioch med detta lärde vi oss lyssna och ställa frågor om varandra på ett helt annat sätt.

Är så glad att jag har träffat Elin här uppe, hon fanns där i onsdags när jag fick min panikångestattack i skolan. Tack.

Jag har hamnat i en basgrupp som jag redan, efter två träffar, vantrivs i. Jag satt genom hela mötet i onsdags och svalde gråten jag hade i halsen. Försökte att verka stark men jag tror att alla såg rakt igenom mig, såg hur svag jag var, hur osäker jag var. Inte så konstigt när jag knappt sa ett ord under hela tiden.
Men människorna i gruppen går inte att beskriva, visst är de trevliga, men vi kommer aldrig fungera ihop. det kommer bli konflikter snart och det skrämmer mig så jäkla mycket.
Jag satt där med en orolig och osäker känsla i magen, det kändes inte bra, det var onaturligt, falskt och fel. Tur att det inte bara var jag som tyckte detta, att det vr så spänt i gruppen. jag vet att jag inte kommer kunna vara mig själv i den gruppen. jag vill inte behöva kämpa för att ta mig igenom de mötena, kämpa för att synas och kämpa flr att inte känna mig underlägsen. men detta är ingen grupp man kan känna stöd i.
jag hoppas verkligen att jag har fel och att det kommer bli bättre för annars kommer jag inte palla med att gå dit. Det kommer långsamt bryta ner mig ännu mer.. Fasar för nästa möte.. vet inte alls hur jag kommer reagera när jag kommer in i det rummet, men det återstår att se.