Aha-upplevelser

Det är ganska spännande hur denna utbildningen vid vissa tillfällen har gett mig Aha-upplevelser om mitt eget liv och personlighet. Ganska skrämmande emellanåt också, att komma på saker som man kanske försökt förtränga eller inte tänkt på på flera år. Men de flesta gångerna har det varit aha-upplevelser i form av: jahaa, är det därför som jag är som jag är... =P

Idag läste jag Johan Cullberg - Kris och utveckling, kapitlet om de olika faserna i en chock. Kom att tänka på de händelserna som inträffade för nio år sedan och hur jag betedde mig efter det. Nu förstår jag lite varför ;P haha. Jag var 14 år då. Jag började bråka mer och mer med mina föräldrar tråkigt nog, inte för att jag ville eller tyckte det var roligt. Det var bara ett sätt att få ut all den ilska och frustration som jag bar på då. Sorg, trötthet och ensamhet efter allt som pågått under en period både i skolan och inom familj/släkt. Nu förstår jag att detta var tecken på en psykosomatisk reaktion. Olika stresssymptom som bubblade upp ur mig. Ökad retbarhet, svaghet, trötthet, depression, huvudvärk, hjärtklappning, sömnproblem. Och min hypokondri. Den ökade rädslan för att bli sjuk; varje gång jag hade huvudvärk så var jag övertygad om att jag hade en hjärntumör, ökad rädsla för sjukhus, läkare, sprutor, mediciner. Hade jag svårt att andas och ont i lungorna så var det lungcancer, jag var helt övertygad om det. Men allt detta, förstår jag nu, var reaktioner av allt det vi gick igenom. Jag har alltid undrat varför jag plötsligt vände i beteendet och personligheten. Det känns skönt att ha läst detta kapitlet för det öppnade lite för mig, att förstå varför jag gjorde allt som jag gjorde. Det var en del i sorgearbetet att förkasta sig själv på något sätt, att isolera känslorna och inte prata med någon om det, bara skrika på föräldrarna istället. det var liksom en lättnad. Jag hade ingen annan att ta ut min ilska på. I skolan fick jag svälja allt jag hörde och vågade inte skrika tillbaka, men hemma var det inga problem. Tycker synd om mamma som fick ta så mycket skit av mig, förlåt, haha :) Älskar dig för att du stod ut med mig :)

Jag känner mig som en ny människa...nästan ;P haha. Men en uppenbarelse rikare och mycket att fundera över. Men glad är jag, nästan såhär glad ;)


Kommentarer
Postat av: Anonym

Klart du är förlåten, älskling. Önskar jag hade läst den boken då också så hade jag kanske kunnat stötta dig bättre. Skönt att du fick din AHA-upplevelse, det är säkert inte den sista. Man lär så länge man lever! Älskar dig min stor stumpa!

Kram Mammsi

2009-12-07 @ 18:07:44

Lämna din tanke här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0