Det är något visst med ett sjukt barns relation till sin mamma. Kanske är det anknytningen redan från födseln eller det faktum att det oftast är mamman som vabbar. Jag kommer ihåg när mamma har varit hemma med mig. Kommit upp med glas efter glas med saft. Satt på filmer. Lagat pannkakor. Kännt på min panna och tagit tempen. Inte konstigt att den första jag ringde i lördags när jag insåg att det inte var en förkyling utan influensan - va mamma. En mammas tröst. Igår skrev jag att jag mådde dåligt och skämtade (halvt seriöst halvt på skoj) att hon skulle komma o ta hand om mig och lilla mamma sa att hon skulle komma förbi ikväll efter jobbet och krama mig lite.

Mamma <3